Är det inte konstigt hur tiden springer iväg om kvällarna.., likt en maratonlöpare som vinner sitt lopp, eller likt ett tåg som svischar förbi. En blick mot klockan och jag tänker "äh klockan är bara barnet" för att sedan sekunden efter upptäcka att det gått flera timmar, utan min vetskap. Alla tankar om att jag borde lägga mig upprepas i mitt huvud, om och om igen men jag gör ändå inget åt det, för det är "tråkigt" att sova. Är det inte konstigt att hur jag om dagarna skulle kunna göra allt för att få sova, men om nätterna när man ska sova, så vill jag inte?

I början var det kvällarna/nätterna som var de jobbigaste, men nu har det vänt till att det är mitt på dagen som är värst. Då vill jag dra täcket över huvudet och sova fram tills kvällen gryr, då jag återigen får inspiration och hopp och tänker att Imorgon, då ska jag göra något vettigt, då jag ska fånga dagen!

Och hur konstigt är det inte att jag sitter här och skriver istället för att för en gångs skull göra det rätta?
Fast vad är rätt och vad är fel? För mig kanske det är rätt att sova om dagarna, iallafall tills vidare...
Nighty Nighty!